Svenska Livräddningssällskapet

SLS SLS Meny

När är isen säker för olika aktiviteter?

Hur skall den som inte känner till is veta om den är säker eller ej? Det räcker inte att konstatera att det finns folk, kanske mycket folk ute på isarna.

För många är blank is detsamma som farlig is. Ingen tjocklek räcker till för att de ska känna sig trygga. Men så fort det kommit lite snö på isen och några fotspår i snön tycks underlaget plötsligt betraktas som säkert!

Promenera på is

Man kan ofta se folk promenera, föräldrar dra barnvagn på isar som de aldrig skulle drömma om att gå ut på om de kunde se vad som dolde sig under snötäcket. Den som har erfarenhet av is testar alltid noggrant underlaget med ispik eller isbill. De vet att isen lägger sig ojämnt och att den hela tiden förändras genom inverkan av väder och strömmar. Att det kan brista på hemvägen fastän det bar på utvägen.

När det brister kommer det alltid som en överraskning. Det är ju ingen som självmant ger sig ut på ett område med för svag is. Därför måste man alltid vara utrustad med isdubbar och flythjälp och dessutom ha sällskap av minst en vuxen person utrustad med räddningslina.

Skridskor på is

Långfärdsåkning på skridskor är en sport som lockar allt fler utövare. Vårt land erbjuder unika möjligheter med sin långa kust, sina skärgårdar och tiotusentals insjöar.

Långfärdsentusiasterna talar gärna om den underbara känslan av tyngdlöshet, som de upplever på blanka isytor med vinden i ryggen. Sporten har dessutom fördelen att passa alla åldrar, utom möjligen de allra minsta.

Långfärdsåkningen har framförallt två riskmoment; du kan gå igenom isen och du kan falla och skada dig. Eftersom skridskoåkaren kan komma upp i ganska höga hastigheter, (i medvind på bra is är 30 km i timmen inte ovanligt), är det lätt hänt att du slår dig om du faller. Risken att skada sig allvarligt minskas avsevärt om det mest utsatta kroppsdelarna utrustas med skydd.

Skridskoåkaren färdas långa sträckor och måste ofta välja de tunnare, senare lagda isarna för att hitta snöfria och åkbara områden.

"Med farten ökar faran", dvs. farten gör att man kan komma långt ut på svag is innan den brister. Vilket innebär att man kan få svårt att ta sig tillbaka till is som håller att ta sig upp på. Då kan det vara näst intill omöjligt att själv ta sig upp med enbart isdubbar. En kamrat utrustad med Räddningslina kan vara avgörande för hur räddningsaktionen skall sluta.

Fiske på is

För gående är risken inte lika stor att komma långt ut på den svaga isen. Om det brister är det oftast inte så långt tillbaka till bärig is.

Fiskare brukar ofta dröja sig kvar ute på vårisarna och får då problem att ta sig tillbaka eftersom solen och värmen gör att isen närmast land smälter under dagen. Speciellt på södervända stränder. Går du igenom på sådana isar är det oftast omöjligt att ta sig upp.

Isbillen, förr vanlig vid isfiske, är ett utmärkt redskap. När fiskare vandrade ut över isen lät de den falla med sin egen tyngd för varje steg. Risken att gå ner sig blev minimal. Numera har de flesta pimplare övergått till att använda isborr. Erfarna fiskare plockar dock gärna fram billen när det blir dags för att ge sig ut på vårisarna, eller kompletterar borren med en pik, när det är risk för svaga isar.

Skidor på is

För skidåkarna och sparkåkarna är det inte farten som är det stora problemet. Här är faran att vikten är fördelad över ett större område. Skidorna och sparkens medar fördelar ut vikten över en större yta, vilket gör att man kan åka på is som skulle brista för en gående person.
Risken är stor att man inte märker att man kommer ut på ett område med tunnare is. Skulle isen brista, kan man befinna sig långt bort ifrån is som håller att ta sig upp på. För skidåkarna tillkommer även problemet att få av sig skidorna när man ligger i en vak. Många bindningar är praktiskt omöjliga att lossa när man ligger i en vak.

Skoter på is

Snöskotern används ofta på is, tyvärr med åtskilliga drunkningsolyckor som följd. Snöskotern tar dig enkelt och smidigt fram på isen. Många gånger så utgör de isbelagda vattendragen den bästa färdvägen men inte alltid den säkraste. Den vanligaste olycksorsaken med snöskoter är körning genom is och de flesta som omkommer i snöskoterolyckor drunknar. Kom ihåg att all färd på is sker på egen risk! Utmärkta leder visar var isen normalt sett är säkrast men utgör ingen garanti för att den håller.

Snöskotern har både hög fart och stor viktfördelande yta, därför kräver den tjockare is än vad som behövs för en skidåkare. Motorljud och vibrationer gör dessutom att föraren inte hör isens varningssignaler. Du kan därför komma långt ut på svag is innan den brister.

Innan du ger dig ut:

  • Planera färdvägen, lyssna gärna på ortsbefolkningen om du är osäker.
  • Undvik att köra på okända vattendrag.
  • Undvik mörkerkörning, på ej utmärkta isleder.
  • Kom ihåg att tidigare "säkra" överfarter kan försämras, speciellt vid reglerade vattendrag.
  • Kör aldrig ensam och håll ut avstånden mellan snöskotrarna.
  • Låt långlina (ca 30 meter) med flöte löpa efter snöskotern vid färd på is. Det kan vara räddningen.
  • Ha lyset på även dagtid.
  • Ha hjälm och reservkläder med.
  • Isdubbar skall självklart sitta runt halsen, inte ligga i verktygslådan. Ta med flythjälp och räddningslina.

 

Besök Issäkerhet.se