Svenska Livräddningssällskapet

SLS SLS Meny

Simborgarmärket

Svenska Livräddningssällskapet och Svenska Simförbundet förvaltar tillsammans Simborgarmärket och arbetar för att så många som möjligt ska ta märket varje år.

Detta är en led i Svenska Livräddningssällskapets arbeta med att minska antal drunknade.

www.simborgarmarket.se

Historien bakom Simborgarmärket

Sällan har något för ett par ideella organisationer så betydelsefullt beslut fattats så snabbt och efter så kort diskussion som just beslutet av instiftandet av simborgarmärket. Av den anledningen tecknades tillkomsthistorien ner av Sven “Swall” Wallbom i boken ”Swallvågor.

“Uppfinnaren” av Simborgarmärket var David Jonason, Mr Jones, sportchef under många år på Dagens Nyheter. På morgonen den 14 maj 1934 ringde David upp Nisse Backlund, då ordförande i Svenska Simförbundet och tillika Au-ordförande, och begärde ett brådskande sammanträde med Förbundets Au. Klockan 17.00 samma dag sammanträdde vi på Strömsborg. Det var Backis, Arne Ljungqvist, Eskil Lundahl, Oscar Weindel och jag (Swall) som kom, och vi var naturligtvis spända på vad David hade att säga. Ungefär så här sa han.

 -Jag läser varje dag i tidningarna om drunkningsolyckor. Nästan alltid sägs i notiserna, att den drunknade var känd som en duktig simmare. DN vill nu gärna hindra så många duktiga simmare som möjligt från att drunkna genom att göra dem ännu duktigare. Tex genom att förmå dem att varje år kontrollera sin simfärdighet genom ett simprov på förslagsvis 200 meter utan tid. Naturligtvis ska Förbundet instifta ett Simmedborgarmärke åt de duktiga och på det sättet kan Förbundet kanske få ett hyggligt tillskott till kassan. Vad säger ni om det?

Bra sa en av de närvarande, utmärkt sa en annan, fantastiskt sa en tredje. Resten teg och samtyckte och behöll därmed möjligheten att i händelse av misslyckande kunna säga: -Jag trodde aldrig på det där.

Härefter ställde ordföranden Backis frågan:

-Vill någon yttra sig? Då så inte tycks vara fallet förklarar jag överläggningen avslutad.

-Vill alltså Au bifalla David Jonasons förslag om instiftandet av ett simkunnighetsmärke?

-Svaret är ja. Enhälligt Ja.

Härpå föll klubban med kraft i bordet precis två minuter efter det David börjat sin plädering. Utan överdrift kan man anse att det var ett simhistoriskt klubbslag.

 “Simmedborgarmärket” var för långt och klumpigt. Det går inte heller in på enspaltig rubrik , sa David. Vi stryker “med”. - Ja, men socialdemokrater och kommunister vill kanske inte ta ett “borgar“ -märke invändes det.

- Den saken klarar vi på DN, blev svaret och så var namnet ett faktum. Vi har aldrig haft anledning att ångra detta beslut. Det ligger en ofantlig slagkraft i Simborgarmärkets namn.

Distansen bestämdes till 200 meter för män och 150 meter för kvinnor. Vi kom redan efter ett par år (i början av 1940-talet) underfund med att det var lika långt till land för en kvinna som ramlade i vattnet som för en man, och så blev det lika för båda könen.

Det bestämdes också att detta borde bli ett av de vuxnas märke. Minimiåldern som från början var 16 år, sänktes dock snart till först 14 år och sedan tio år, men det tog bortåt 30 år innan den avskaffades helt. En åldersgräns uppåt diskuterades flera gånger, men något beslut fattades aldrig.

En amatör i Norrköping vann den av DN utlysta tävlingen om förslag till märkets utseende. Första pris var av 25 kronor. Det vackra märket har alltjämt samma utseende, med undantag av att de tre kronorna flyttats upp från det nedre fältet till det översta. Detta skedde sedan riksheraldikern påpekat, att ingenting får stå över riksemblemet.

AU beslöt att beställa 5 000 märken hos Sporrong, alla med årtal i märket. Detta beslut saboterades av skattemästaren och sekreteraren. De beställde bara 3 000 märken  och av dessa  bara 2 000 med årtal. Det såldes 19 000 märken första året!”

Så långt boken Swallvågor.

Första åren kostade märket två kronor styck, vilket var ganska mycket pengar på den tiden. Märket tillverkades dock som ett svagt konvext märke, med en vacker emaljbotten och kransen runt märket var i silver.

Några tioöringar av varje sålt märke gick till simidrottens och den elementära simkunnighetens utbredning och utveckling, via Simförbundet och Simfrämjandet

Samma färger återkom

Det första året var märket midnattsblått, 1935 smaragdgrönt, 1936 rubinrött och 1937 orange. Dessa färger kom sedan igen i fyraårsperioder fram till i början av 1960-talet då färgerna blev nya för varje år.

Märkningen med årtal försvann redan 1941. Detta hade sin naturliga förklaring i att upplagan per år, 1941 cirka 57 000 st, 1955 över 100 000 st, krävde en avsevärt större produktion av Sporrong, och då försvann möjligheten till den konvexa formen och den glittriga emaljeffekten. Årtalsmärkningen gjorde då att årets överblivna märken var tvungna att kasseras.

Efter det att jubileumsmärket för SLS kom ut 1998 har årtalsmarkeringen återkommit, vilket många uppskattar.

 “Simningens dag” instiftades som en årlig tradition redan 1934 och med start på denna dag, andra måndagen i juli och cirka två veckor framåt, kunde man ta Simborgarmärket på många platser i Sverige. Endast en knapp fjärdedel av arrangörerna var simsällskap, övriga arrangörer var från andra idrottssällskap som hade snabbutbildats angående alla säkerhetskrav, och de var många.

Viktigare än pappslöjd

Märket gick under de första åren att köpa som brosch eller nål, och en liten upplaga specialtillverkades som manschettknappar och frackknappar.

Kravet på att skolan skulle ta sitt ansvar för simkunnigheten i stort, så att skolungdomar skulle kunna ta simborgarmärket, drevs via Simfrämjandets Sven Wallbom från 1940 till 1948.  Efter det att han 1947, vid en nationell skolsammankomst offentligt framfört att “det var viktigare att träna för simkunnighet och simborgarmärkestagande än att ha träning i pappslöjd”, meddelade Skolöverstyrelsen att det ej gick att införa simning på skolbetyget! Efter fortsatta påtryckningar ändrade sig dock SÖ 1948, och sedan dess har simkunnighet, i någon form, funnits med i skolundervisning och betyg.

Simundervisningen tog fart, och många fler simlärare utbildades och simundervisning lades upp på nya pedagogiska sätt. Börje Tolgfors och Eskil Lundahl var några av de stora pionjärerna som drev de frågorna.

Även Finland och Norge införde simborgarliknade märkesprov under 1940-talet, inspirerade av de svenska framgångarna.

Simborgarvalsen blev till

Att ta Simborgarmärket har sedan 1940-talet blivit en allt mer självklar tradition för svenskarna. På 1960-talet skrev Thore Skogman ”Simborgarvalsen“, med en text som fortfarande känns aktuell - och musiken har nått kultstatus!

Dagens Nyheter bidrog till många roliga simborgarprodukter, bl a tillverkades en färgglad simborgarflagga i gult och svart. DN, med sportjournalisten Rune Månzon i spetsen skrev reportage från många olika simborgarplatser i Sverige. De hade långt innan dess fått ge upp den ursprungliga idén, att alla arrangörer ringde in dagens resultat till sportredaktionen för att kunna publiceras i morgondagens tidning. Det fungerade fram till 1940-talet - sedan blev antalet tagna märken så många att det inte gick att bereda plats i tidningen.

Över en halv miljon märken

1969 passerades halvmiljonstrecket för den årliga försäljningen, och då räknar vi ändå med att det troligen bara är var tredje till fjärde person som avlagt simprov som även köper märket. Numera finns även 5-, 10-, 25-, 40- och 50-årsmärket.

      Idag är det inte lika självklart att man simmar sina 200 meter varje år. Många verkar ha tappat den årliga traditionen. Kan det möjligen ha att göra med att man nu kan ta märket hela året?

      Ända fram till 50-talet simmades Simborgarmärket under ett fåtal veckor på sommaren. Det innebar ett stort ordentligt upprop i all tillgänglig media samt lokal affischering med mera. Detta bidrog säkert till att många simmade tillsammans, år efter år, för att ha en chans att få sitt märke.

Ett stort behov

1935 fanns bara 23 offentliga inomhusbassänger, så simborgartraditionen inleddes och fortsatte under många år med märkestagning i sjö eller öppet hav. Antalet drunknade per år var då över 500, (9 per 100 000 inv)

1970 fanns fler än 200 simhallar i Sverige och obligatorisk simundervisning i skolorna som bidrog till en simkunnighet på 80 - 90 % hos alla 15 åringar. Drunkningssiffrorna var då nere i c:a 250 per år, (4 per 100 000 inv).

Under 2000-talet har drunkningstalen fortsatt att minska till cirka 100 per år, vilket är ett gott betyg till simundervisningen, men vi vet att simborgarmärket haft en stor betydelse för simkunnighetens utveckling. Många är de mor- och farföräldrar som vuxit upp med simborgarmärket, som nu går med sina barnbarn och tar märket gemensamt.

Text skriven av Ann Wallbom Fagraeus